”Det värsta en människa kan drabbas av är när ens barn blir svårt sjuka, råkar ut för en olycka eller mister livet. Det får bara inte hända, men ändå så händer detta varje dag. Vår son Viktor fick sin diagnos leukemi i januari 2005 i en ålder av 17 år. En svår ålder att drabbas av en dödlig sjukdom med en behandlingstid på 2,5 år, då man redan har många andra tonårsproblem att tampas med.

Det fruktansvärda beskedet gick inte att ta till sig, Viktor kunde det möjligen men definitivt inte vi som föräldrar och syskon. Då vi så småningom, efter åtta veckors tuff behandling, började inse att Viktor verkligen var så svårt sjuk kom nästa chockbesked. Viktor svarade inte på behandlingen. Det enda som skulle kunna göra honom frisk nu var en benmärgstransplantation.

I slutet av april kom läkarna med beskedet att de hittat en donator och att vi skulle bege oss till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge där benmärgstransplantationen skulle ske. Vi fick reda på att vi skulle vara där ca tre månader och att hela familjen skulle få bo på Ronald McDonald Hus, bara ett stenkast från sjukhuset. Det var svårt att tänka sig in i hur vi skulle klarat av att bo 20 mil hemifrån under så lång tid med ytterligare två syskon, som i vårt fall var stora, men som även de behövde mycket stöd och hjälp.

Efter dessa fruktansvärda månader var det inte bara Viktor som mådde dåligt efter att ha kämpat sig igenom ett helvete utan även vi andra var psykiskt ur balans och hade nästan tappat fotfästet i tillvaron. Världen utanför bara fortsatte att rulla på trots att vår son och bror kämpade för livet varje dag. Då vi kom till Ronald McDonalds vackra, ombonade hus i Huddinge kände vi en värme och ett omhändertagande som gjorde att det trots allt fanns hopp att vi kanske skulle klara även denna prövning i livet.

På ”Ronald-Huset” träffade vi andra familjer med barn som även de behövde specialistvård. Vi var flera familjer som bodde där under en längre tid, vilket gjorde att vi lärde känna varandra på ett alldeles speciellt sätt. Vi pratade mycket med varandra, stöttade och tröstade varandra, lagade mat tillsammans och försökte göra roliga saker tillsammans.

Viktor drabbades av svåra komplikationer som gjorde att vi blev kvar ytterligare en månad i Huddinge och för oss hade det varit otänkbart att bo exempelvis ensamma i en lägenhet som kanske annars hade varit alternativet om inte Ronald McDonald Hus funnits. Vi som familj är så oerhört tacksamma att detta hus med personal finns som hjälpte oss att ta oss igenom den tuffaste tid i livet som vi upplevt.”

- Marita Skult